Hysteriskt roliga klipp på George W Bush. Tänk att han var president ändå?!
Alleged Bubon Smuggling Network Widens
1 år sedan
onsdag 26 augusti 2009
torsdag 6 augusti 2009
Fallet Dawit Isak: Svenska Regeringen bryr sig inte
Ni känner säkert till det hela: Journalisten och den svenske medborgaren Dawit Isaak sitter fängslad i sitt forna hemland Eritrea sedan 2001 utan rättegång. Den svenska regeringen, oberoende av partifärger, har visat upp en provocerande flathet i arbetet att få Dawit frisläppt. UD:s standardmässiga diplomati fungerar uppenbarligen inte. 
Tittar man på hur starkare och större nationer reagerar på liknande fall blir man än mer provocerad av den svenska passiviteten.
I november 2007 fängslades nio fransmän i Tchad anklagade för kidnappning. Resolut flög den franske presidenten Nicolas Sarkozy ner till Tchad och förhandlade med Tchads president Idriss Deby och några dagar senare hade Sarkozy med sig sina landsmän med hem.
Nu i veckan har USA visat sig på den handlingskraftiga styva linan när Bill Clinton rest till Nordkorea och ordnat mer frisläppandet av två amerikanska journalister som gripits på fel sida koreanska gränsen och dömts till 12 års straffarbete. Idag är dom hemma igen efter det att Bill Clinton suttit i ett tre timmar långt samtal med nordkoreanske diktatorn Kim Jong Il. Bills hustru Hillary, tillika USA:s utrikesminister gottar sig i framgången som Obama-administrationen verkligen behövde i dessa kristider.
Därför ställer man sig frågan: Om USA och Frankrike kan visa sådan handlingskraft, varför gör då inte Sverige det?
Vore det inte på sin plats att man skickar ner Reinfeldt, Bildt, Eliasson, Persson eller Carlsson till Eritrea och får till ett samtal av ultimatumkaraktär med eritreanske presidenten Afewerki? En retorisk fråga.
Varför händer inget? Varför tar det så lång tid?
Hade Sveriges diplomati varit lika långsam och ineffektiv om Dawit haft ett svenskt namn och arbetat för DN? Det tror jag inte. Dawit Isaak är lika mycket ett offer för institutionaliserad rasism bland svenska makthavare som för en totalitär regim på Afrikas Horn.
Visa ditt engagemang här
Tittar man på hur starkare och större nationer reagerar på liknande fall blir man än mer provocerad av den svenska passiviteten.
I november 2007 fängslades nio fransmän i Tchad anklagade för kidnappning. Resolut flög den franske presidenten Nicolas Sarkozy ner till Tchad och förhandlade med Tchads president Idriss Deby och några dagar senare hade Sarkozy med sig sina landsmän med hem.
Nu i veckan har USA visat sig på den handlingskraftiga styva linan när Bill Clinton rest till Nordkorea och ordnat mer frisläppandet av två amerikanska journalister som gripits på fel sida koreanska gränsen och dömts till 12 års straffarbete. Idag är dom hemma igen efter det att Bill Clinton suttit i ett tre timmar långt samtal med nordkoreanske diktatorn Kim Jong Il. Bills hustru Hillary, tillika USA:s utrikesminister gottar sig i framgången som Obama-administrationen verkligen behövde i dessa kristider.
Därför ställer man sig frågan: Om USA och Frankrike kan visa sådan handlingskraft, varför gör då inte Sverige det?
Vore det inte på sin plats att man skickar ner Reinfeldt, Bildt, Eliasson, Persson eller Carlsson till Eritrea och får till ett samtal av ultimatumkaraktär med eritreanske presidenten Afewerki? En retorisk fråga.
Varför händer inget? Varför tar det så lång tid?
Hade Sveriges diplomati varit lika långsam och ineffektiv om Dawit haft ett svenskt namn och arbetat för DN? Det tror jag inte. Dawit Isaak är lika mycket ett offer för institutionaliserad rasism bland svenska makthavare som för en totalitär regim på Afrikas Horn.
Visa ditt engagemang här
tisdag 4 augusti 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
