"Snart smäller det" skrev jag i förra inlägget inför Sverige-England men inte ens i den tokigaste fantasin trodde man att det skulle smälla på det sättet.

Efter ett klanderfritt arrangemang och speakeri innan avspark så körde alla utom engelsmännen ner i diket direkt. 1-0 till England, och jag som tänkte att "det händer ju aldrig nått i första minuten" så jag jag gick och vattnade rabarberna. Hörde plötsligt publikvrål och att Pa spelade måljingeln, fick springa in i regicentralen med armybältet på svaj för att ropa ut målgöraren. Nr 2 Martin Cranie visade TV-bilderna, tur att Pa installerat 300 monitorer i vårt krypin.
3-0 till Britannia i paus som rulade på fasta situationer.
Assistant Venue Manager AF var uppe och halvdeppade, sicken fest, sicken publiksiffra, sicken stämning (även om Göteborgs landslagspublik sin vana trogen buade ut de blågula i halvtid, precis som mot Malta häromveckan). Jag sa: "Nu får man tänka Milan-Liverpool" och likt en sibylla med turban, fick jag (nästan) rätt. En sanslös upphämtning i andra halvlek som jag aldrig sett ett landslag åstadkomma, inte i fotboll i alla fall, hockey 1-5 mot Finland är nog det enda som slår det.
Riktigt gött att ropa ut gamle Öisaren
Ola Toivonen som målgörare, alla Öisare visste att han skulle sätta den frisparken. Visst är han något av en bortskämd diva men spela boll kan han.
Ribban som var i vägen
Straffar, helt sjukt nervigt. Jag som tänkte innan matchen att det är så skönt att jobba på matcher där man inte bryr sig om resultatet, och slipper få magsår, hjärnblödningar, paranoida anfall och glädjefnatt (som på ÖIS-matcherna).
Gött att ropa upp så många målskyttar.
Såklart trist att missa finalen på en stolpe i straffläggningen och en ribba av Berg. Men trots att Berg gjorde två mål så har han mycket mer skuld än Molins i förlusten. Efter Milners blunder skulle skyttekungen dunka in första straffen, hårt och högt så hade Sverige haft initiativet hela straffrundan istället för ett fjösskott mitt i målet som t.o.m David Stenman räddat.
Pa såg på straffarna på sitt sätt. Innan Lustigs straff sa han:
"Jag tror han missar, han kommer missa. Han fixar det inte."
Lustig satte sin i krysset. Bengtsson stegade fram, Pa sa:
"Jag tror han missar, han kommer missa. Han fixar det inte."
Bengtsson satte sin lugnt och behärskat. Molins tur. Pa sa:
"Jag tror han missar, han kommer missa. Han fixar det inte."
Molins träffar stolpen. Pa sa:
"Vad var det jag sa? Jag sa ju att han skulle missa"
(Öh?)
Jag gillar inga Blåvita (ok, lite glenn strömberg och klabbe) om de inte spelat i ÖIS efteråt. Robin Söder är en liten fjant som lägger sig i straffområdet, det vet vi alla. Usch. Men i semin var han pigg, klacken fram till 3-3 måste jag erkänna var väldigt snygg och efteråt tyckte jag
nästan synd om honom för korsbandet och 10 månader rehab. Nästan. Fan, jag börjar nog bli blödig. Måste vara graviditeten.
Tydligen blev det gruff utanför spelaringången, en av de engelska spelarna (jag vet inte vem) ville ta med sin flickvän i omklädningsrummet men hon hade ingen ackreditering så hon blev stoppad av ordningsvakten. Efter ett kort samtal så nitade engelske spelaren vakten så han gick i golvet. Bilden av den brittiske gentlemannen kom på skam.
Efter match tog vi oss till kontoret och öppnade den Carlsbergsponsrade kylen och softade.
Pa tog några jordnötter och en klunk på den gröna flaskan och sa:
"Ja, matchen är inte över förrän det feta lejonet sjunger."
(Va?)
På måndag ska vi ner hela gänget och gå på finalen. Kul men synd att inte Sverige är med såklart. Ska heja på Psycho. [Vi drar till Malmö, vi drar till Malmö]